Vad är självrapporterade data?
Självrapporterade (eller deklarativa) data är en mätning som du själv gör: ett betyg på din smash, ditt humör, din sömn, ansträngningen du kände. All vetenskap börjar så: observera, anteckna, räkna, innan man förklarar.
Ett betyg som du ger dig själv efter varje match är precis det: en regelbunden observation, gjord under samma förhållanden, på samma skala. Det är mätningens första våning, den som allt annat byggs på.
Fyrtio år av idrottsvetenskap
År 1982 lägger Gunnar Borg grunden till skalan för upplevd ansträngning 1. En metaanalys visar sedan att detta betyg hänger ihop med puls, laktat och syreupptag 3. År 2001 föreslår Carl Foster att man multiplicerar ett passs ansträngningsbetyg med dess längd: det är session-RPE, som har blivit ett standardmått på träningsbelastning 2. Det har validerats i många idrotter, för båda könen, i alla åldrar och på alla nivåer 4, 5, 6, 7.
Frågeformulär om välmående (trötthet, stress, träningsvärk, sömn) följer samma logik 16, 20, 21, 22, liksom humörprofiler 17, 18, 19 och sömnformulär 24, 25, 26, 27. Internationella konsensusdokument om uppföljning av idrottare rekommenderar dem vid sidan av fysiologiska mätningar, från Internationella olympiska kommittén till de europeiska och amerikanska vetenskapliga sällskapen 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35.
Och i racketsporter?
I tennis hänger den upplevda ansträngningen under en riktig match ihop med blodlaktat 8, 9. Hos professionella spelare följer belastningen mätt med session-RPE den som beräknas utifrån pulsen 10, och den har använts för att styra träningen vid Roland-Garros 11 liksom hos unga spelare 12. I squash skiljer den mellan olika typer av pass hos proffs 14. En studie jämför belastningen i padel med den i singel- och dubbeltennis 13, och en översikt täcker racketsporterna som helhet 15.
Ärligt talat: vi har inte hittat någon studie som validerar session-RPE specifikt för padel, pickleball eller bordtennis. Resultaten från tennis och squash ligger närmast.
Känsligare än många sensorer
Den systematiska översikten av Saw, Main och Gastin (2016) jämförde 56 studier: subjektiva mått speglar träningsbelastningen, både akut och kronisk, med större känslighet och jämnhet än vanligt använda objektiva markörer 23. I mer än 2 500 frågeformulär inom australisk fotboll följer välmåendebetygen belastningens variationer under veckan och säsongen 21.
Viktigt förbehåll: de här studierna gäller självrapporterad ansträngning, trötthet och välmående, inte det tekniska betyget på ett slag. För slagen är argumentet ett annat, och det kommer strax nedan.
Och om jag betygsätter mig fel?
Vi bedömer oss själva ofullkomligt: i genomsnitt hänger självskattning bara måttligt ihop med den faktiska prestationen (en korrelation på ungefär 0,29) 37, 38, och den är ofta förskjuten, oftast uppåt 39. Men den blir träffsäkrare när den gäller ett avgränsat område, en välbekant uppgift, och när man är van att bedöma sig själv 37, 38. I juniortennis skiljer sig spelarnas uppskattade slag inte signifikant från videoanalysen 36.
Framför allt stör ett konstant fel inte. Om du alltid överskattar dig med två poäng förskjuts alla dina betyg lika mycket, och skillnaden mellan dina bra och dåliga dagar förblir densamma. Det som räknas är inte ett betygs exakthet utan dess tillförlitlighet: att bedöma samma sak på samma sätt varje gång 42, 43, 44.
Därför jämför appen dig med dig själv, aldrig med andra. Det som gäller för en grupp gäller ofta inte för en enskild person 48, 49, och det är genom att mäta samma spelare flera gånger som man skiljer en verklig trend från slumpen 50, 51, 52. Upprepade självrapporter, gjorda i stunden, är tillförlitliga och begränsar minnesfel 45, 46, 47.
Begränsningarna, rakt på sak
Ett betyg säger inte om din smash är objektivt bra: det säger hur du upplevde den. Det påverkas av stundens humör och av resultatet. Och det beskriver samband, aldrig orsaker: ”jag vinner när jag ger min smash högt betyg” bevisar inte att smashen får dig att vinna. Det hjälper dig att upptäcka, inte att dra slutsatser.
Vad MySportAPP gör med dem
Betygen efter matchen behandlas som följder av resultatet, aldrig som orsaker: de ingår inte i ”vad som får dig att vinna”. De läses genom att dina vinster jämförs med dina förluster, med gränser för antal matcher, en synlig tillförlitlighetsnivå och en återdragning mot din vanliga nivå när matcherna är få.
Din nivå beräknas i sin tur som i tennisens bästa prognosmodeller: ett värde som går upp eller ner efter varje match beroende på motståndaren och resultatmarginalen, tillsammans med sin osäkerhet 53, 54, 55, 56. Poängen i en match är inte helt oberoende av varandra 57, och individuell statistik hjälper till att förutsäga utgången av en match 58.
Frågan är aldrig ”är det här slaget bra?”, utan ”när du upplever det som lyckat, ändras ditt resultat då?”. Och just det sambandet går att mäta mycket väl.
I morgon: din känsla och din kropp, sida vid sida
Idrottsvetenskapen skiljer mellan yttre belastning (det du gör) och inre belastning (vad det kostar dig), där den upplevda ansträngningen ingår 7. Med klockan hamnar din puls och dina uppmätta slag bredvid dina betyg: ansträngningen du känner, bredvid den som din kropp registrerar.